Ridningen i måndags

Jag red Boromir. Jag kände att han inte lyssnade på hjälperna och försöker lite med spöt, dumt nog va jag inte tillräckligt tydlig med vad jag ville. Så ska vi fatta galopp från  skritt. Gör det ibland. Men andra gången jag sitter på honom. Det gick inte så bra. Jag var trött och alla kommer väl till de gånger då man inte riktigt fattar vad man gör fel, varför det inte går. Det tar jag mot mig.
 Nej!
Nu samlar vi oss här, håll tårar borta och fokusera, försök ta bort det som krånglar. Gör något, tänk. Yes, jag försöker igen, bättre än första gången.
 Övningen, jobba på att ställa och få hästen i form. Han lyssnar fortfarande inte som jag vill men tempot funkar. Det går bättre och bättre. Det låter lätt, det kanske ser lätt ut men när jag satt där på hans rygg, kände hans steg under mig och har mycket i huvet på samma gång så känner man att man jobbar, både fysiskt och psykiskt, man vill verkligen inte ge upp. Jag ska klara det. Det är fortfarande han och jag. Men det är jag som ska ge order.
I traven gick det bättre, men va lite svårt att sitta på honom, upp och ner, haha, får jobba på det.
Tycker om Boromir, så jag vill verkligen lära mig mer på honom, mycket att jobba med för min del, vilket är kul! :)

Men det jag menar är att hur nere man än är så måste man våga resa sig igen, ta sig samman och skärpa till sig. Säga åt en på skarpen ibland. Skärp dig!
Hitta felen, gör så gott du kan med att fixa dem och gör om samma sak igen. Det finns igen genväg. Bara slit och vilja. :)

Love Varja